Følgende minneord om Carl Magnus Sjögreen ble publisert i Skogvårdsföreningens Tidskrift 1907:
«C. M. SJÖGREEN
En af Sveriges äldsta och mest framstående skogsmän har under förra ...
Følgende minneord om Carl Magnus Sjögreen ble publisert i Skogvårdsföreningens Tidskrift 1907:
«C. M. SJÖGREEN
En af Sveriges äldsta och mest framstående skogsmän har under förra årets sommar gått bort, nämligen förre jägmästaren i Ombergs revir, Carl Magnus Sjögreen. Hans lif var lyckligt efter hans smak, och döden kom, som han önskade, plötsligt og oväntadt den 16. juli på aftonen. Samma dag hade Sjögreen i en yngre skogsmans sällskap besökt industriutställningen i Norrköping. Knappt hemkommen därifrån afled han inom nogla minuter af hjärtförlamming, icke fullt 78 år gammal.
Carl Magnus Sjögreen föddes den 28. juli 1828 å Bruzaholms bruk i Ingatorps socken, Jönköpings län, af föräldrarne bergmästaren Chr. M. A. Sjögreen och Didrica Elisabet Mathilda Burén. Han valde själf skogsmannens yrke och blef så som adertonårig student elev vid skogsinstitutet, därifrån han utexaminerades våren 1849 och där han under de närmaste åren anställdes såsom bidragande lärare eller ubderlärare i skogshushållning, matematik, jakt och författningskunskap. Han innehade under tide åtskilliga förordnanden, däribland såsom t. f. direktör vid skogsinstitutet med skyldighet att bestrida chefstjänsten. Den 11. nov. 1856 utnämndes hann til öfverjägare i västra reviret af Östergötlands län med boställe på Höje å kronoparken Omberg. Här kom han att stanna hela sin återstående tjänstetid eller til den 1. okt. 1897, då han erhöll afsked med pension. Under större delen af dessa 41 år förvaltade han sagde västra revir eller – som det från år 1869 kallades – Ombergs revir och förestod paa samma gång från år 1860 först en skogvaktarskola och sedan den paa Omberg förlagda förberedande kursen för inträde vid skogsinstitutet. Dock tjänstgjorde han icke oafbrutet under hela denna tid så som revirförvaltare och skolförståndare, utan innehade förordnande som skogsinspektör under åren 1875-1886. Af andra offentliga uppdrag som kommit honom till del, må nämnas, att generaldirektör A. E. Ros tilkallade honom att jämte F. W. Berg och J. L. Mazér biträda skogsstyrelsen vid utarbetande af ny instruktion för skogs- och jägetistaten år 1861, att han under 7 somrar åtföljde generaldirektör Ros på inspektionsresor som sekreterare samt at han kallades till ledamot af 1896 års stora skogskommitté. Sjögreen blef riddare af Vasaorden år 1873, kommandör af V. O. 2:a klass år 1890 samt af dess I:a klass år 1897. Vid årsmötet år 1903 invaldes han till hedersledamot af Föreningen för skogsvård.
Detta är i största korthet de viktigaste yttre dragen af hans lif. Inom denna ram rymmes en rik verksamhet. Sin största betydelse för vårt skogsväsendes utveckling har han enligt min mening så som skogsodlare. Så som en förberedelse till denna sin verksamhet företog han, sedan han blifvit utnämnd till jägmästare eller – som dt då för tiden hette – öfverjägare, en studieresa till Tyskland åren 1857 och 1858, hvarom han utgaf en ännu i dag läsvärd bok med titel: «Anteckningar under en resa i Tysklands skogar». Under resan besöktes Preussen, Sachsen och Braunschweig samt Spessart, Schwartzwald och Harz. På det sistnämnda stället synes han i synnerhet hafva funnit de förebilder, som han ansåg mest lämpliga att förverkliga i hemlandet. Det blef honom förunnadt att år 1890 göra ett kort besök i en del af de skogar, han i sin ungdom studerat, hvarvid jag hade nöjet åtfölja honom. En tidrymd af omkring 33 år hade förflutit mellan Sjögreens båda besök på Harz, och det var naturligtvis för honom högst intressant att iakttaga de förändringar, bestånden under tiden undergått, hvilka icke alltid voro de väntade. För sina observationer under sistnämnda resa, redogjorde han i broschyren: «Harz förr och nu.»
Skogshushållningen äfven på våra statsskogar låg vid den tid, då Sjögreen återkom från sin första Tysklandsresa, d. v. s. i slutet av 1850-talet, ännu i sin linda. En del berömvärda undantag funnos visserligen, hvaribland må nämnas Kinne- och Varaskogarne samt åtskilliga andra mindre skogar i Skaraborgs län, men i allmänhet vanvårdades skogarne, hvad skogskulturen beträffar, så att icke sällan för 20 år tillbaka afverkade årshyggen saknade återväxt. Den kronopark – Ombergs – på hvilkn Sjögreen nu blef bofast, utgjorde just icke nogot undantag. Omring 100 hektar lågo här kala, och Sjögreen grep sig med kraft an md att åter göra denna ytvidd skogbärande. Han lyckades därmed utmärkt, hvarom de af honom uppdragna nu 40- á 50-åriga bestånden bära vittne, liksom äfven alla senare af honom eller i hans anda utförda skogsodlingar såväl på Omberg som på många andra ställen. Det var klimpplantning med omskolade plantor, som han framför allt använde. Särskildt för Omberg bar metoden säkert god, och den har ju äfven på andra håll visat sig pålitlig. Och det var inga små arealer, som på detta sätt föryngrades, ty Sjögreen skötte icke endast sitt revir, utan fann äfven tid att leda skogsskötseln vid Kastedals, Bofors och Björkborns bruk 1858-1874 och vid Finspongs bruk 1862-1874. Man har förebrått honom, att han altför ensidigt skulle hafva hyllat klimpplanteringsmetoden. Äfven om under nogon period af hans verksamhet nogon grund för ett sådant omdöme skulle hafva förefunnits, måste man dock erkänna, att ensidigheten icke var mycket stor, ty – för att anföra exempel – på de stora allmänningarna i Ombergs revirs södra del använde Sjögreen fröträdställning med risbränning och hjälpkultur med granplantor på gräsiga ställen och i luckorna; och på senare tid öfvergick han delvis, med anledning af skyttesjukdomen, till plantering med småplantor i fyllda gropar. Dessutom säger han i «Harz förr och nu», att, när lokalen icke lägger hinder i vägen genom stark gräsväxt eller annat skogsgräs, så är lämpligaste skogsodlingssättet för tall icke plantering, utan sådd. Sjögreen var alltför begåfvad för att stelna i någon viss form utan utvecklingsmöjlighet. Å andra sidan skattade han icke åt nyhetsmakeri. Hade han funnit en metod, som passade för vissa gifna förhållanden, så höll han fast därvid.
Sjögreens betydelse såsom en föregångsman på skogsodlingens område har enligt mitt förmenande på senare tid blifvit underskattad. Mången har resonnerat som så, att det var väl ändå icke något så märkvärdigt, han utförde, ty man har tyckt sig kunna göra detsamma själf. Ja, när Columbus visat, hur man skulle ställa ägget på sin spets, så kunde också hvar och en göra det. Sjögreen var en av banbrytarne i sitt yrke. Då han op allvar började sin verksamhet som praktisk skogsman, var skogskulturen ny i vårt land med många fördomar emot sig äfven hos skogsmän. På Ombergs revir fanns före hans tid endast en ekplantning, en tallsådd och en lärkplantning om tilsammans några har. Och då man af de utførda arbetena ser, med hvilken fart och kraft och framgång han grep sig an, måste man skänka honom sin beundran eller åtminstone sit erkännande.
Till Omberg införde Sjögreen äfven en del främmande barrträd, de flesta i liten skala. Ett af dessa, den vanliga silfvergranen, planterades dock på rätt stora ytor dels i bestånd, dels i blanding med gran och andra trädslag. Detta försök har, så vidt man nu kan finna, krönts med fullständig framgång. Och det synes mig vittna godt om Sjögreens omdöme, att han vågade göra sina försök med detta trädslag i så stor utsträckning, som verkligen blef fallet.
Naturligtvis utöfvade Sjögreen ett betydande inflytande äfven som lärare. Hans interesse var stort. Han hade lätt at uttrycka sig, och han hade god praktisk erfarenhet i skogshushållningens skilda grenar att stödja sig på, för icke tala om jakten. Hans elever och lärlingar hafva honom säkerligen i godt och aktadt minne. Vid Ombergs skogsskola, där han längsta tiden verkade som lärare, finnes hans i olja målade porträtt, bekostadt af forna elever, kamrater och vänner.
Om skogen var det förnämsta föremålet för hans arbete och verksamhet, så var jakten hans fornämsta nöje, som han utöfvade med passion ända in i ålderns dar. Jag vill här icke ens försöka att lämna någon redogörelse för hans jakter eller för hans betydelse som jägare. Endast der tillåter jag mig framhålla, att han år 1858 anordnade det sista vargskallet i Östergötland. Hans skjutskicklighet var ganska stor och han höll styft på den. Mycket kunde resonneras bort, ansåg han, men en god träff var något, som ej kunde pratas bort. Som jägare utöfvade han ett stort inflytande på sina elever, ty hans interesse för jakten var om möjligt ännu större än för skogen. Säkerligen har han gjort mången til jägare. I själfva verket var det väl svårt att länge vara tilsammans med Sjögreen, utan att något litet smittas af hans jaktifver. Aldrig var han vid bättre lynne, än då han fick draga ut på jakstigen, hvilket de, som haft tillfälle deltaga i hans jakter, med nöje torde erinra sig.
Sjögreen var en originell og begåfvad man med godt humör och därföre var han i sit umgänge treflig. Obehagliga saker sökte han så mycket som möjligt undvika eller slå dem ifrån sig. Hans sätt att vara jämnade nog ut många svårigheter för honom och hjälpte honom at vinna framgång, där mången annan skulla misslyckats, hvarpå som exempel torde kunna framdragas hans åtgärder för ökning af kronoparken Omberg. Han var i hög grad gästfri och goda ekonomiska förhållanden lämnade honom full frihet därtill. Han kunde umgås med alle, höga och låga. Äfven härigenom öfvade han stort inflytande och gjorde propaganda, för hvad han ansåg godt och nyttigt. På tal om privatskogskötsel brukade han själf skämtsamt framhålla, hurusom det väl kunde gå för sig att sköta skogar, «men att sköta patroner är värre». Denna senare uppgift ansåg han själf som sin allra starkaste sida, och jag tror nästan, att så var förhållandet.
Sjögreen lefde fram sit lif ogift. Han torde nog i yngre dagar icke hafva varit likgiltig för det täcka könet och förmodligen icke heller könet för honom. Han tog sig emellertid så småningom före att framför allt prisa ungkarlsståndet och att framhålla äktenskapets skuggsidor, hvarvid han brukade citera Pauli ord, att han önskade, att hvar och en skulle vara «så som jag er». Gifta sig, menade han, kunde man möjligen göra, innan man fått nogot förstånd, eller också sedan man förlorat, det man en gång haft, och som han icke befann sig i något af dessa predikament, hade han förblifvit ungkarl. Det påstås, att dette Sjögreens utlåtande berättats för Hans Maj:t Konungen vid dennes besök på Omberg, hvarvid Hans Maj:t anmärkt: «Ja, men jag är ju gift!» Sjøgreen, som hade lätt att finna sig, inföll då: «Ers Maj:t har måst tänka på tronföljden.»
Sjögreen, som var lyckligt utrustad i många afseenden, hade äfven en god hälsa, hvilken han åtminstonde på äldre dagar väl, men utan pjunk vårdade. Han plägade ofta glädja sig öfver sitt välbefinnande, ich karakteristiskt för hans belåtenhet är det stundom hörda yttrandet: «jag kan just inte märka, att jag blifvit gammal på nogot annat, än jag tycker, jag skjuter nästan bättre än förr.» Lycklig den till åren komne man, som endast på det sättet röner årens inverkan.
Dessa smådrag torde nogot bidraga att göra bilden af den bortgångne gamla jägmästaren mera lefvande för dem, som kände honom närmare. Hans förtjenster har jag i nogon mån sökt framhålla. Några större fel hade han icke, mänskigt att döma. Det enda jag sanningens interesse skulle vilja framhålla, vore möjligen, att hans kritiska sinne i förening med hans skämtsamma lynne kunde understundom förleda honom att uttala sig väl skarpt och klandrande om personer eller forhållanden eller att något hårdhändt använda ironiens våpen.
Med sina stora förtjenster såsom lärare, skogshushållare och framfør allt skogsodlare samt nogon jägare, så som kamrat och människa må Sjögreen vara en förebild icke allenast för oss, som personligen kände honom, utan äfven för alla som hädanefter komma att se och studera de nu växande, vackra skogsbestånd, han under sin krafts dagar varit med om at uppdraga! Må vi kunna visa något af hans stora interesse för den sak, som är vår liksom hans lifsuppgift, och må vi «hugga in med fröjd» som han, äfven om vi någon gång oförvarandes skulle råka att såra någon. Carl Magnus Sjögreen var en mindre vanig man, som kommer att räknas bland grundläggarne af vårt nye skogsväsende.
J. E. Kinman»
Litografisk gjengivelse av portrettfotografi av den svenske forstmannen Carl Magnus Sjögréen (1828-1907). Sjögréen er fotografert i ei svart, dobbeltspent dressjakke med vest, kvit skjorte og svart tversoversløyfe under. Da dette fotografiet ble tatt var han en middelaldrende mann med mørkt helskjegg og med mørkt, sidestrøket hår.
Sjögréen var født på Bruzaholms bruk i Jönköpings län, der faren var bergmester. Sjøl valgte Carl Magnus Sjögréen skogbruket som yrke. Som attenåring ble han tatt opp som student ved Skogsinstititutet i Stockholm, der han ble uteksaminert i 1849. Som ung kandidat ble han værende ved lærestedet en periode som hjelpelærer i fag som skogbehandling, jakt, matematikk og samfunnslære. I 1856 ble han utnevnt til «öfverjägare» i den vestre delen av Östergötlands län, med bosted på Höje i Ombergs kronopark. Der ble han til han kunne gå av med pensjon i 1897. Også i Omberg drev Sjögréen forstlig undervisningsvirksomhet. Han startet noe som skulle være en skogvokterskole, men som også ble forskole for ungdom som søkte opptak til studier ved Skogsinstitutet i Stockholm. I Sjögréens tid var det i de tyske statene at forskningsfronten i det skogakademiske miljøet lå, og det var tysk litteratur mye av undervisningen, både i Omberg og i Stockholm bygde på. I slutten av 1850-åra fikk Sjögréen anledning til å foreta et par studiereiser dit, for å se de skogene faglitteraturen refererte til. Det var særlig i Harz at Sjögréen fant forbilder han mente hadde overføringsverdi til svenske forhold. Omberg – det skogområdet han sjøl bodde i – var preget av store snauhogster da Sjögréen flyttet dit. Om lag 1 000 mål var fullstendig avskoget. Sjögréen gjorde en stor innsats for at disse arealene skulle bli skogbærende, i stor utstrekning ved å plante klumprotplanter, noe som ikke var så vanlig i hans samtid, men som passet godt i Omberg. Han gjorde også forsøk med lyngbrenning og foryngelse på de avsvidde flatene fra frøtrær. I tillegg til Omberg-skogene ledet Sjögren også skogskjøtselen ved flere bruk i embetsdistriktet. Han var også en ivrig jeger. Sjögréen organiserte det siste «vargskallet» (organisert massejakt etter ulv) i Östergötland i 1858.
En innrammet versjon av dette portrettet er registrert i Norsk Skogmuseums samling som gjenstand under nummeret SJF. 13557.
Title
«C. M. SJÖGRÉEN.» (Trykt tekst under portrettet)
Dette er ett av flere innrammete portretter som lenge prydet veggene i kontorene til den seksjonen i det skogbruksfaglige miljøet ved Norges landbrukshøgskole/Universitetet for biovitenskap på Ås i Akershus. Førsteamanuensis Lars Helge Frivold holdt sin siste forelesning 15. februar 2012, og overlot da kontoret sitt til en etterfølger som ikke hadde det samme forholdet til de skogakasdemiske gründerskikkelsene som han hadde hatt sjøl. Etter å ha spurt etterfølgeren og en del yngre kolleger om de ønsket å overta portrettsamlinga og fått negative svar på dette, bestemte han seg for å overlate bildene til Norsk Skogmuseum. Bjørn Bækkelund fra museet overvar Frivolds avskjedsforelesning, og fikk bildene med tilbake til Elverum etter denne begivenheten. Kapasitetsutfordringer i museet førte til at det gikk to år før samlinga ble registrert. Bildene ble registrert som gjenstander fordi museet fra før har en del kontormøbler etter et par kjente skogfunksjonærer. Portrettsamlinga kan derfor tenkes brukt på veggene i et eventuelt rekonstruert kontormiljø. Motivene har også en verdi som portretter av sentrale forstmenn. Mange av dem vil derfor også bli registrert i museets fotodatabase.
Add a comment or suggest edits
To publish a public comment on the object, select «Leave a comment». To send an inquiry directly to the museum, select «Send an inquiry».